Favorit i repris: David Peace om skrivandet

Notering: Denna intervju gjordes under 2014 och publicerades då på Den döda zonen.

”But here, under this Black Gate, in these damp shadows, here you will hide. Here inside, inside here –
Here you will hide –
Hide! Hide!
From this city, out of breath, from this city, out of time. This cursed city; city of riot and city of earthquake, city of assassination and city of coups, city of bombs and city of fire, city of disease and city of hunger, this city of defeat, defeat and surrender –
This damned city; city of robbery and
city of rape, city of murder,
of murder and plague –
These things you have witnessed, these things you have documented, in the ink you have spilt, on the paper you have spoiled.
Inside here, here
                           inside -”
(Citat ur Occupied City av David Peace)

Välkommen in i David Peace värld.

Peace, en internationellt publicerad och hyllad författare, gjorde sina första litterära avtryck med en serie böcker för nästan femton år sedan: Yorkshirekvartetten. Mörka, nästan demoniska kriminalromaner baserade på den sanna historien om the Yorkshire Ripper, en ökänd mördare som härjade i England under slutet av sjuttiotalet. 

Med knivskarp, ofta poetisk och repetitiv text rönte Peace kvartett stor uppmärksamhet redan från början och han framhölls bland annat av Granta som en av de mest lovande unga författarna i Storbritannien.

Fem böcker efter Yorkshirekvartetten är han väletablerad, kritikerhyllad och framgångsrik. Yorkshirekvartetten har filmatiserats, liksom The Damned United – en uppmärksammad bok om fotbollstränaren Brian Cloughs turbulenta tid som manager för Leeds United. 

Peace senaste bok (i England, anm.), Red or Dead, är en omfattande och ambitiös skildring av den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och hur denne skapade ett vinnande lag av Liverpool FC; en bok som släpptes under hösten 2013.

David Peace säger att det är tack vare Conan Doyle och serietidningar som han hittade sitt intresse för att läsa och skriva. Men det fanns också en närmare källa till inspiration.

– Min far skrev romaner som aldrig blev publicerade. Men jag växte upp med att han brukade försvinna in i ett litet sovrum för att skriva varje kväll. Och kanske är det just därför jag redan när jag var åtta år gammal började skriva mina egna berättelser och förvandla dem till böcker eller serietidningar.

När man läser David Peace står det klart att han är en författare som ägnar mycket tid och energi åt språket. Med febrig prosa och en ibland hysterisk repetition av poetiska stycken kräver läsningen total uppmärksamhet och fokus. Han pratar gärna – och ofta – om textens själ, betydelse:
– Text är tredimensionell och består av den faktiska betydelsen, det visuella uttrycket av hur tecknen ser ut på sidan och sist, men inte minst. textens ljud. Jag arbetar konstant med att synkronisera denna treenighet, säger Peace.

Så, ur denna treenighet – vilken aspekt är viktigast?
– Betydelsen måste alltid vara viktigast och kräver mest arbete. I sin fantastiska uppsats Politics & the English Language, skrev George Orwell ”låt betydelsen välja ordet och inte tvärtom”. Så utseende och läte bör bara förstärka betydelsen och inte dölja den.

– Och av dessa två aspeketer är textens läte mest stimulerande att jobba med – och utseendet den mest frustrerande, på grund av de begränsade valmöjligheterna vad gäller produktionen av en bok. Och dess kostnader, förstås.

Du upplever texten som väldigt central och ägnar den mycket tid och omsorg. Är det ett komplicerat förhållande?
– Alla förhållanden är komplicerade, enligt mig. Jag skriver, skriver, skriver, konstant. Eller läser, läser, läser och tänker, tänker, tänker på att skriva. Men jag måste poängtera att det inte är en börda, det är en fröjd. Det är bara en börda när jag inte kan skriva. Eller läsa. Eller tänka.

Går det att sätta ord på den känsla som infinner sig när du uppnår total samklang mellan de olika delarna?
– Det är en både mental och fysisk känsla. Det är oerhört svårt att beskriva den, men det existerar nästan en total empati och smärta mellan subjekt, text och författare.

För att underhålla sin relation till texten kräver David Peace rutiner. Han poängterar tydligt att platsen för skrivandet är central – liksom platsen för en människas uppväxt.

Peace, som är bosatt i Tokyo, Japan, återvände mellan 2009 och 2011 till sin hemstad Ossett i Yorkshire, England, bara för att upptäcka att han tappade skapandet totalt. Han var tvungen att återvända till Tokyo.
– Jag återvände till den rutin jag haft tidigare. För att simplifiera det: tricket för att upprätthålla en bra relation till texten är total isolering och fullständig hängivenhet.

Jag har läst att du har en särskild lägenhet, där du enbart ägnar dig åt att skriva, ingenting annat?
– Ja, det stämmer. Jag har ett separat rum på ett separat ställe. Men under lång tid skrev jag helt enkelt i ett avskilt rum i huset där jag bor. Sedan fick jag möjligheten att skaffa ett rum i en annan del av Tokyo – och det var där jag skrev Occupied City.

– Den platsen gav jag dock upp när jag återvände till England 2009 och nu, när jag skrev min senaste bok, Red or Dead, gjorde jag det i ett annat, separat rum, på en annan, separat plats.

Vad är det med Tokyo som får dig att kunna skapa?
– Jag tror helt enkelt att det är lättare för mig att vara disciplinerad, lättare att hitta rutinen som jag behöver, i Tokyo. Det finns färre distraktioner här än i England. Men en stor del av denna tystnad är förstås på grund av min fattigdom i det japanska språket! Tokyo gav mig distansen och tystnaden i vilken jag hittar utrymmet och koncentrationen för att skriva.

– Det var här i Tokyo jag lärde mig att bli hängiven min text, konstaterar Peace.

I flera intervjuer kan man läsa om just denna vikt av isolering, rentav avskärmning från resten av samhället. David Peace har ofta påpekat hur många störande moment som finns i vårt samhälle. Moment som han själv försöker att undvika: TV, film, serier, ytlig underhållning.

För en oinvigd kan det då te sig något paradoxalt att man hittar den ro och avskildhet som krävs just i en stad som Tokyo – en till synes hypermodern och långt teknologiskt framskriden stad. Och kanske är det så att isolering och avskärmning bara fungerar till viss del, inser Peace själv och konstaterar:
– Det är inte svårt att fly iväg, isolera sig. Men å andra sidan har jag två tonårsbarn, vilket innebär att jag vet betydligt mer om Breaking Bad och One Direction än jag skulle behöva…

Om du får ge ett råd, men bara ett, till alla som skriver – eller vill skriva. Publicerar – eller vill publicera. Vilket är det?
– Var ihärdig.

Det är svårt att hitta något mörkare, mer brutalt än David Peace Yorkshirekvartetten. Kvartetten blev, när den först utkom, hyllad och uppmärksammad.

I Sverige ser vi den fjärde och avslutande delen – 1983 – i hyllorna under våren. Även här har kritikerna fallit för David Peace febrila prosa och inbjudan till en värld av totalt mörker. I SvD recenserades 1974 med bland annat följande konstaterande: ”David Peace skriver hårdkokt och rasande, med svärtan hos en igenbommad gruva.”

Däremot har läsarna varit mer kluvna; i Sverige är vi kanske inte vana vid den typ av total hopplöshet och hysteri som böckerna erbjuder. En del älskar dem – andra klarar inte av det.

Det är lätt att förstå att David Peace har ett bekymmersamt förhållande till sin egen kvartett. Det framgår tydligt, om man läser intervjuer, att hans relation till böckerna präglas av kluvenhet. Han förklarar:
– Under lång tid skämdes jag nästan för vilken sorts våld och mörker jag framställde i 1974. Och det är definitivt en bok jag inte skulle kunna skriva nu. Men jag skrev den, och de andra böckerna i kvartetten, så det finns ingen mening i att vara varken skamsen eller stolt. Det är, helt enkelt, bäst att inte se framåt, eller bakåt, utan bara på sidan framför dig.

Vilken var den största utmaningen med att skriva Yorkshirekvartetten?

– Allt eftersom kvartetten växte fram ville jag verkligen försöka att visa smärtan och lidandet hos offren. Och även hur brotten också påverkade samhället i vilket de ägde rum. Jag ville dessutom göra detta på ett sätt som varken var underhållande eller voyeuristiskt för läsaren. Det var en utmaning, och jag är inte helt säker på att jag lyckades.

Yorkshirekvartetten skrevs under en speciell tid i David Peace liv. En period han lagt bakom sig, kanske både geografiskt och personligt. Han har blivit äldre, mognat, gått vidare till andra projekt men samtidigt stannat kvar i ambitionen att berätta om samhällen i sönderfall, mekanismer hos människor under press. Hela tiden med avstamp i verkliga händelser.

Med Tokyo år noll inledde David Peace sin Tokyotrilogi – böcker som utspelar sig på en helt annan plats än England, nämligen i ett sönderfallande och trasigt Japan efter Andra världskriget.

Med verkliga händelser, återigen, som fond för böckerna, kräver det mycket att framställa skeenden på ett trovärdigt sätt. Och med Tokyotrilogin har det varit svårare än det var med Yorkshirekvartetten, ”mycket, mycket svårare”, konstaterar Peace själv:
– Det var första gången jag skrev om en plats och tid i historien som jag personligen inte bevittnat eller levt i. Visst lever jag mitt liv i Tokyo, men uppenbarligen inte Tokyo mellan 1945 och 1950. Så, att nå den nödvändiga känslan av empati var mycket, mycket svårare…

– …och research, research och åter research är det enda sättet att låsa upp historiens dörrar för att stiga in i platsen, tiden. Och det handlar aldrig bara om bibliotek och tidningar (även om de är en del i processen), utan det är att gå på gatorna, om och om igen, lyssna på melodier, om och om igen. Och trots detta…

– …är det väldigt, väldigt svårt. Men gatorna och sångerna, böcker och filmer och mest av allt, människor – levande och döda – och deras berättelser, deras röster. Allt hjälper.

Den tredje och avslutande delen i Tokyotrilogin håller just nu på att skrivas färdigt. Och för David Peace är det bara det som gäller just nu. Samtidigt, inser han, att det finns väldigt mycket annat material som väntar på honom, längre fram.
– Jag vill bara koncentrera mig på den tredje boken i Tokyotrilogin just nu. Men jag har lådor med noteringar och research för andra böcker. Och min känsla idag, lördagen den 8 februari 2014, är att nästa bok kommer att vara UKDK, om Harold Wilsons fall och Margaret Thatchers väg till makten. Kanske.

Jag har läst (i en intervju i en skotsk tidning, min egen anm.) att du inte ska publicera mer än tolv romaner. Att det därefter är slut. Är det fortfarande aktuellt, eller hur ser du på den frågan just nu?

– Jag ska vara ärlig. Jag gjorde uttalandet om att inte publicera mer efter min tolfte roman när jag var på en ganska dålig plats på alla fronter. Och när jag nu precis avslutat min nionde roman, Red or Dead, om en man som slutade arbeta för tidigt, så inser jag att man måste tänka igenom saker och ting väldigt länge innan man fattar beslut.

– Och, hur som helst, så ska man alltid bara fokusera på boken man skriver just nu, avslutar David Peace.

Livet utanför bubblan

Att vara författare är ofta att befinna sig utanför en bubbla och titta in på allt som pågår innanför väggarna. Det är inte bara tråkigt – det är perfekt bränsle för depression och annan psykisk ohälsa.

”Vad gör ni där inne?”, känner man ibland för att ropa. Men man behöver liksom aldrig fråga – de som (för tillfället) befinner sig innanför bubblans tunna vägg är noga med att visa upp vad som händer där inne. Och det är mycket. Det är nya kontrakt, det är möten, det är intervjuer, det är mässor och bilder på topplistor. Det är hyllningar och spännande projekt. Och det är fullt förståeligt att människor vill dela med sig av det som händer.

Det är härligt att se andras glädje när man själv är i balans, när man själv kanske befinner sig i bubblan. Det kan vara inspirerande, kraftgivande. Men när mörkret tuggar på en varje dag och allt man känner är frustration – då är det endast stressigt och deprimerande. Det är sorgligt, naturligtvis, för man vill själv inget hellre än att också ha något att glädjas åt.

De är mycket bättre än jag är. Jag är helt ointressant. Det finns ingen framtid för mig, jag får inte alls samma respons som de får. Jag är skitkass.

Tankarna är många (här är det dock värt att poängtera att även många författare innanför bubblan plågas av liknande saker och därför ständigt, t.ex. söker bekräftelse i sin framgång och attraktionskraft).

Bubblan, då. När kommer man in i den? Vem kan komma in?

Svaret: alla. Eller nästan alla. Men det är svårt; det kräver både talang och flyt. Du befinner dig i bubblan när du har ett förlagskontrakt – alternativt är ett intressant namn för bokförlag eller i branschen. En del är det. Många är det inte.

Allt som krävs för att hitta in är ett spännande koncept, ett grymt synopsis, ett manus som är fantastiskt. Och som fungerar för marknaden.

Att befinna sig utanför bubblan är en grogrund för många otrevliga saker: depression, ångest, avundsjuka, missunnsamhet. En känsla av utanförskap, av att vara osynlig och dålig.

Det är naturligtvis inte hela sanningen: massor av människor med grymma talanger för att skriva befinner sig utanför bubblan. De kanske bara råkar skriva ett manus som bedöms icke kommersiellt gångbart.

Bubblan rymmer bara ett antal författare samtidigt – och det antalet minskar hela tiden. Förlagen har det tufft, allt mer av innehållet blir likriktat för att möta läsarnas krav. Bokhandeln har det inte lättare. Böcker måste sälja, så enkelt är det.

Utanför bubblan måste du kämpa mot bitterheten, kämpa mot det dåliga självförtroendet – och fortsätta skriva och skicka in manus trots att allt man skickar in blir refuserat utan entusiasm.

Ingen tror på dig, knappt du själv. Så det är en segdragen och tuff kamp. Och samtidigt pågår livet innanför bubblans väggar. Och du sneglar in, matas med andra människors framgångar och entusiasm samtidigt som lusten och glädjen sipprar ur dig litegrann för varje dag som går.

Men du skriver. För du vet inget annat. Och vips, en dag, kanske du hamnar i bubblan du med. Och då vill du inget hellre än att visa upp att du hör hemma.

Psykologen i pocketutgåva – med ny genre

I början av april utkommer Psykologen i pocketutgåva. Det är den andra av mina tre böcker som ges ut som pocket; Tunneln i slutet av ljuset utkom som pocket 2017, men Mördarens väg dog anonymitetsdöden. När Psykologen nu släpps som pocket är det med ett par viktiga förändringar.

Det sägs att man ska lyssna på sina läsare (och sig själv). Därför sker en större förändring kring Psykologen.

Det stod klart rätt tidigt efter släppet att vi klassificerat (eller genrebestämt) boken lite snett. Jag har alltid sett mig själv främst som en spänningsförfattare. Därför var jag mån om att Psykologen skulle klassificeras som en Spänningsroman. Förlaget höll med. Men vi var inte skitsäkra.

De tidiga reaktionerna var blandade, men oftast med positiv underton. Många tyckte om berättelsen, men en hel del läsare lyfte också frågan kring genre och läsarförväntningar.

Boken innehåller förvisso en del spänning, men det är inte som spänningsroman den har sin styrka. Styrkan ligger istället i beskrivningen av Henry, huvudpersonen. Henry är en rätt så nedbruten man som inte hittar rätt i tillvaron. Så när hans mamma försvinner tappar han fotfästet.

En aspekt jag själv (och läsarna!) gillar med boken är familjeaspekten. Berättelsen handlar mycket om relationer, föräldraskap och tillit.

Att göra ett genrebyte är ett lätt val. När både läsare och jag själv landat i att boken inte är en spänningsroman, per definition, utan snarare en ”vanlig roman” – hoppas jag att den kommer attrahera rätt sorts läsare. Med detta menar jag läsare som inte främst söker en adrenalinpumpande spänningshistoria, utan snarare värdesätter levande karaktärer, relationsdriv och mänsklighet. Med en bra dos svärta.

Nu återstår bara att se hur det går.

Den andra förändringen jag syftar till i ingressen på denna artikel gäller omslaget. Det blir ett nytt sådant. Men det är i skrivande stund inte färdigt.

Bevaka (och köp) pocketboken här.

Att åka hiss

Jag kliver in i hissen för att åka upp till jobbet. En man med lycrakläder och sportcykel kliver in efter mig. Det blir lite tajt med utrymmet (hissen är liten). Just när dörrarna ska stängas kommer en tredje snubbe, han sticker in handen för att tvinga upp hissdörren. Det är viktigt att han kommer med. Han ägnar oss inte en blick.

Knappar är intryckta. Våning 3,4 och 5. Dörren stängs. Det gnisslar. Jag andas lite tungt. Funderar på om jag ska säga något. Kanske ”hej”.

Vi är tre vuxna män. I total tystnad stirrar vi rakt in i samma vägg. Ingenting annat än det dova brummandet från hissmotorn hörs i schaktet. Det är fan tajt med utrymme, alltså. Den stressade mannen med den långa armen ångrar definitivt att han klev på. Han ska bara till våning 3, men hey, trappor är jobbigt. Obehagskänslan lägrar min kropp.

Jag vill slita upp dörrarna och fly, men står stilla. Det gör de andra snubbarna också. Jag undrar vad de tänker. De ser sura ut. Jag tittar åt sidan, mot spegeln. Jag ser också jävligt sur ut.

Där står vi. Medan hissen långsamt färdas uppåt, våning för våning. Inte ett hej, inte ett hejdå, inte ett ”det här var ju lite pinigt”. Ingenting annat än tystnad.

***

Det är inte konstigt att jag skrivit ett manus som handlar om att åka hiss. För det är jäkligt weird. Särskilt när andra människor är inblandade.

Jo, just det.

Igår skickade jag in mitt manus Hissen till en handfull förlag. Nu får vi se vad de tycker. Boken handlar om Julia, som är sjukskriven på halvtid. På eftermiddagarna går hon i KBT-terapi i ett tjugovåningshus. I huset börjar hon åka hiss.

Dag efter dag åker hon i hissen. Den skänker henne någon slags inre frid. Till en början är det ingen som noterar henne, men det förändras. Sakta men säkert blir hon intresserad av tre människor som ibland delar hissen med henne. Intresset gränsar till besatthet. Samtidigt upptäcker hon att det finns en våning i huset dit ingen verkar få åka…

Att mata maskinen

Det finns en stress och press i att vara närvarande i sociala medier. Bombmattorna med bilder på människors lycka, framgång och perfektion kan i perioder bli svåra att hantera. För mig och för många andra, både författare och privatpersoner.

Sociala medier lämnar dåligt med utrymme för det som inte är fläckfritt. På grund av detta medverkar de sociala medierna i skapandet av idealbilder som få av oss kan leva upp till eller uppnå. Algoritmen belönar lycka, inte olycka. Framgång, inte tvivel. Maskinen (och vårt beteende) säger att det är det vi vill se och visa upp.

Men vi hanterar det olika bra, eftersom vi är olika som människor. En del rycker på axlarna och påverkas inte alls. Andra inspireras av härlighet. Men en del blir nedstämda eller ångestfyllda.

Ändå fortsätter vi att mata maskinen. Vi fortsätter att lägga upp bilder på ”perfekta” ögonblick och fortsätter att älska sönder alla andras perfekta ögonblick. Jag är inget undantag.

Som författare är det önskvärt att framstå som framgångsrik, attraktiv, skicklig och sympatisk. Allt på en och samma gång. Som författare behöver du få bekräftelse, någon slags kvitton på att du är duktig på det du gör. Och det är inget konstigt i det, snarare något djupt mänskligt.

Däremot tror jag att just författare i perioder påverkas negativt av sociala medier och den yta av perfektion som skapas och sprids där. För när jag träffar kollegor, i den så kallade verkligheten, pratar vi ofta om hur jävla tufft det är. Om prestationsångesten, skrivkrampen, ensamheten. Om ytorna.

Om detta kan och kommer jag att skriva mer.

Hur som helst.

Sommaren har varit tämligen fri från skrivande. Men det finns manus ute hos förlag. Och det finns intresse. Så räkna med att något dyker upp under 2019. Se där, lite optimism även från mig.

Intervju med Stina Jackson

”Jag har alltid fascinerats av människor som faller utanför ramarna och går sin egen väg”

Stina Jackson är i ropet. Hennes debut, Silvervägen, har just haft recensionsdatum och hyllningarna är redan många. Silvervägen är en spännande bok om sorg, ensamhet och att växa upp. Den döda zonen passar på att känna en norrländsk debutant på pulsen.

Att debutera som författare är en underlig företeelse. Du skriver, skriver, läser och våndas. Och så vips, syns det du skapat på sociala medier och i tidningar. Och inte minst i din egen bok. För Stina Jackson råder inget undantag; att vara debutant och dessutom ligga på Sveriges största förlag medför större uppmärksamhet än för de flesta andra debutanter. Kanske medför det också en större press på författaren i fråga.

Grattis till boken, Stina. Det går inte att undvika frågan: hur kändes det när du höll i din bok för första gången?
– Helt fantastiskt! Jag var faktiskt nästan lite rädd att bläddra i den. Med ens blev det så verkligt, att boken fanns, att allt mitt slit och alla mina drömmar med ens hade besannats. Det var stort.

Okej. Vanlig och tråkig fråga nu. Men vad kan du berätta om hur Silvervägen kom till dig? Hade du haft idén länge?
– Själva idén kom successivt. Det började med att jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet ”Highway of Tears”, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen. Den storslagna och smått ödsliga kanadensiska naturen påminde mycket om min barndoms marker. Det var där fröet till boken såddes.

Men du skrev redan innan dess, eller hur?
– Absolut. jag skrev mig ofta hem till Norrland. Och när jag skrev förlades handlingen alltid till Västerbotten. Så jag visste att jag ville skriva en Norrlandsroman. Det var drömmen.

När började du skriva?
– Jag har skrivit sedan barnsben, faktiskt. Som barn skrev jag mycket sagor och spökhistorier, jag har alltid dragits till mörker av olika slag. Jag knåpade ihop pjäser på rasterna som jag och mina kompisar sedan spelade upp för klassen. Jag skrev mycket dagböcker, dikter och noveller under uppväxten. Men det var först för fem år sedan som jag verkligen började ta skrivandet på allvar och målmedvetet försökte mig på att skriva en bok.

Under tiden som jag läser Silvervägen slås jag av en sak: vemodet. Boken är på sätt och vis en enda lång berättelse om sorgebearbetning och saknad. Men det är också en intressant skildring både av att växa upp – och av att faktiskt vara vuxen och ha ett ansvar att ta. Men för Stina Jackson var det inte självklart att det skulle vara den typen av berättelse.
– Nej … när jag skriver börjar det alltid med att jag ser scener i huvudet som jag sedan försöker sätta på pränt.

Foto: Stefan Tell

– Jag såg vägen, jag såg den försvunna flickan och jag såg hennes pappa bakom ratten. Ur dessa scener växte berättelsen fram på egen hand.

När du sett detta, hur pass utmanande var det att få ihop en hel bok kring det?
– Pappan, Lelle, var den första karaktären som kom till mig. Jag såg honom väldigt tydligt redan från början och scenerna med honom skrev sig nästan av sig själva. Jag visste att jag ville skriva ett porträtt av en människa som har förlorat allt, men som ändå kämpar vidare.

– Meja kom till mig senare och var mer krävande att locka fram. Min ambition var hela tiden att skriva en spännande roman med djup, där karaktärerna får stå i centrum. Jag ville inte skygga bort från tunga ämnen, tvärtom, när de dök upp så välkomnade jag dem.

Genom hela berättelsen finns skogen, vidderna, de små byarna. Stina Jackson flyttade själv till USA för tolv år sedan, men att skriva fram skildringarna av sitt Norrland har varit ett sätt att bearbeta den hemlängtan hon ibland känt.
– Silvervägen är i mångt och mycket ett kärleksbrev till Norrland och mina hemtrakter. Jag brukar säga att jag skrev med hemlängtan som bränsle.

Saknar du Norrland?
– Ju längre jag varit borta, desto mer uppskattar jag mina barndomsmarker. Varje gång jag är på besök springer jag ut i skogen, det första jag gör. Mycket av miljöbeskrivningarna i boken bygger på minnen. Men jag tycker också om naturfotografi, så när jag är hemma i Norrland brukar jag fota väldigt mycket. Och när jag satt i Denver och skrev så sökte och fick jag inspiration i alla foton jag tagit.

En sak jag tänkte på när jag läste var skogen. Skogen kändes central.
– Jag har alltid älskat skogen, den har alltid varit min kraftkälla. Det var dit jag sökte mig redan som barn och hittade inspiration till mina sagor. Och även senare i livet så spenderade jag mycket tid ensam i skogen för att samla kraft.

Norrland är en rätt bra miljö för att skriva suggestiv spänning…
– Ja, det är en fantastisk setting för en spänningsroman. det är en plats där man känner naturens storhet och människans försvinnande litenhet. Och jag tror att det är en plats som kittlar fantasin på olika sätt. Just skogen och ödsligheten bidrar till att skapa en slags ödesmättad stämning.

Silvervägen är fylld av mångsidiga och fascinerande personporträtt. Men karaktärerna är ofta inte självklara människor, som lever enligt samhällets regler och traditioner. Tvärtom. Och det är ett medvetet val, säger Jackson, som alltid fascinerats av människor som lever utanför ramarna och går sin egen väg.
– Jag fascineras mycket av människor som lever lite på gränsen av samhället. Och det är ofta dessa levnadsöden jag utforskar i mitt skrivande.

Foto: Stefan Tell

– Jag tror att alla människor har både ljus och mörker inom sig. Det är intressant att försöka fånga det i mina karaktärer. Alla har sina sidor och egenheter.

Recensionsdagen har precis varit. Och Silvervägen har fått väldigt fint bemötande. Hur tacklar du det hela?
– Jag är så oerhört rörd och glad över de fina recensioner jag fått. Min egen inre kritiker är ganska skoningslös och jag har svårt att verkligen ta till mig positiv kritik. Det är oftast det negativa som fastnar.

– Men jag är verkligen jätteglad och tacksam över hur boken har mottagits hittills. Och fylld av ångest inför att åstadkomma bok nummer två!

Just det. Du skriver redan på nästa bok. Vad kan du säga om den?
– Nästa bok utspelar sig i en liten by i Västerbotten och går i samma anda som Silvervägen. Jag känner att jag inte är färdig med Norrland ännu utan har mer berättelser jag vill utforska och få ner på pränt. Det är en berättelse om familjeband, ondska och vad som händer när man tar ödet i egna händer.

Läser du något just nu?
– Just nu läser jag Träskkungens dotter av Karen Dionne.

Ge läsarna tre boktips för sommaren!
Kåda av Ane Riel
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.
Satyricon av Gertrud Hellbrand.

Min egen recension av Silvervägen hittar ni här.

Recension: Stina Jackson – Silvervägen

Silvervägen är en beroendeframkallande bok, fylld av vackert vemod, spirande hopp och kompakt mörker. Det är en suggestiv berättelse om sorg, ensamhet och att inte passa in i mallen. Stina Jackson har skrivit en av årets bästa spänningsromaner. 

Natt efter natt. Dag efter dag.
Allting i Lelles liv handlar om att hans dotter försvann för tre år sedan. Han fungerar inte utan henne. Och han har lovat att han ska hitta henne.

Natt efter natt. Dag efter dag.
Meja söker trygghet och tillhörighet. Hon flyttar med sin mamma till en by i Norrland. Men tryggheten befinner sig hela tiden just bortom armlängds avstånd.

Berättelsen kretsar kring Silvervägen; riksväg 95, mellan Skellefteå och den norska gränsen. Det är längs denna väg Lelle färdas i sökandet efter sin dotter. Avtagsväg efter avtagsväg. Stuga efter stuga.

Hon är ständigt med honom, Lina. Sitter bredvid. Pratar. Tröstar ibland, förmanar ibland. Hans äktenskap gick åt helvete. Han kan knappt sköta sitt jobb. Han har bara ett fåtal vänner kvar; upplever att ingen förstår honom.

Meja tvingas ta för stort ansvar. Mammans psykiska ohälsa färgar allt. Alkoholen är ständigt närvarande. Och nu, när mamman slungat sig in i ett nytt förhållande, känner Meja att något inte stämmer. Hon kan bara inte sätta fingret på vad, men orkar inte mer.

Hon lär känna ett gäng killar från trakten. Kanske finns det ändå hopp om att trivas i norr?

Silvervägen sträcker sig mil efter mil: träd, sjöar, byar, tomhet. Stina Jacksons debut befolkas av människor i samhällets utkant; människor som inte riktigt hör hemma. Det är en vacker och vemodig berättelse om natur, mänsklighet och saknad. Men det är också en fascinerande och spännande berättelse om mänskligt mörker. Om frågor som söker svar, om besatthet och isolering.

Jacksons berättarröst är självklar och skänker sidorna liv. Karaktärerna är fyllda av samvetskval, längtan och rädsla. Det gör Silvervägen till en av de bästa svenska spänningsdebuter jag läst på ett par år. Det är en bok som faller utanför ramarna, och det är enbart positivt. En sak känns glasklar: vi kommer att få se betydligt mer från Stina Jackson framöver.

Inom kort kommer även en intervju med Stina Jackson att publiceras här på Den döda zonen.

Tillbaka till startsidan

Tunneln, den långa, den mörka

Den är framför mig, djup –
den är bakom mig, en avgrund.
Den är inuti mig, mörk –
den äger mig,
fullständigt.

Kugghjulen är snabba men passar inte i spåren.
Tankarna rusar fritt, starkt, okontrollerat,
men i fel riktningar.
Skänk mening! Skänk mening!
Tusen, röster, tusen, är de, olika starka. Inuti min resonanslåda.
Skrik på uppmärksamhet, på att se och bli sedd,
på att prata och bli lyssnad till. Berättigad och bekräftad.
Se mig! Hör mig! 
Men oavsett hur många som ser, som hör, så finns den ändå där –
tunneln, den långa. Den mörka.

Frågor och svar kring Psykologen

Det bästa sättet att möta läsarfrågor, synpunkter och annat är genom intervjuer. Men eftersom kvällstidningarna, månadsmagasinen och andra medier lyser med sin frånvaro passar jag på att på egen hand sammanfatta och svara på en del av de frågor jag mött. Se där, fördelen med att ha en egen kommunikationsplattform!

Psykologen släpptes i slutet av mars. Mottagandet har, hittills, varit fint med flera engagerade och positiva recensioner. Som sig bör har det även flutit upp lite negativa åsikter och en hel del frågor – både av kritisk och okritisk karaktär. Här har ni några av dem – och svaren!

Fråga: Hur kom du på idén till Psykologen?
Svar: Jag skrev en novellsamling, Liemannen, där jag på olika sätt berörde döden. Och en av de novellerna handlade om en psykolog som tyckte om att spela död. Jag tyckte att det var en lite kul grej att utgå ifrån.

Fråga: Du skriver mycket om psykisk ohälsa. Varför gör du det?
Svar: Det finns flera svar på den frågan. Ett svar är att jag själv vet vad det innebär att vara drabbad av psykisk ohälsa. Jag vet också hur svårt många har att prata om det. För egen del har skrivandet varit nästan viktigast av allt. Att skriva om psykisk ohälsa medverkar också till att bryta stigman kring det, och det behövs.

Men det är inte så att jag känner att jag måste lägga in ett element av psykisk ohälsa i mina böcker. Det kommer av sig självt. Och det är definitivt inget jag ryggar undan från. Sedan jobbar jag också, i mitt ”vanliga” liv, på en organisation som arbetar med psykisk hälsa och ohälsa. Det är frågor som berör och engagerar mig väldigt mycket.

Fråga: ”Varför är Psykologen klassificerad som spänningsroman, jag ifrågasätter hur pass spännande den är.”
Svar: Jag håller med att det inte är helt tydligt vad Psykologen borde benämnas som för genre. Men att genrebestämma är oftast något man vill göra; för att fånga upp potentiella läsare. Och när det gäller Psykologen så finns det ändå ett ”spänningsmoment” i botten av berättelsen. Ett försvinnande. Däremot är det, absolut, inte någon pulshöjande spänning, någon mastodontspänning, någon explosiv spänning med mördarjakt, pistoler och skräckiga karaktärer.

Spänning kan vara väldigt mycket, för väldigt många. Och jag vill gärna vidga begreppet ”spänning” från att vara förutsägbar polis- detektiv- eller mördarspänning. Däremot funderar jag, om det blir aktuellt med pocketutgåva, att faktiskt ta bort klassificeringen från omslaget. För jag har insett att det är en del läsare som stör sig på det.

Fråga: Titeln, var kommer den ifrån? Psykologen är ju inte huvudkaraktär i boken?
Svar: Grunden till boken är en novell, som handlar om en psykolog. Det som hände var att jag i den novellen också hittade en annan historia, en som handlar om Henry. Men där psykologen spelar en väldigt viktig roll i hans utveckling. Visst är det inte psykologen som är huvudperson i berättelsen, men utan psykologen skulle Henry inte komma till vissa insikter, eller drivas i vissa riktningar. Och: jag har hört att man ska ha tydliga titlar. Ett ord. Så jag lät det vara kvar.

Fråga: Hur pass nära dig själv ligger Henry, huvudkaraktären?
Svar: Ganska nära, på flera sätt. Långt ifrån, på andra sätt. Henry är en fundersam man, som oroar sig mycket över saker och ting. Han känner sig ofta ensam, även när han omges av människor. Han har nära till jobbångesten och depressionen. Och alla de sakerna känner jag väl igen. Men sedan är det väldigt mycket som är ren och skär fiktion. Herre gud, på vissa sätt är han ju rätt hopplös. Men jag gillar honom. Mycket.

Fråga: Varför skriver du alltid om terapi?
Svar: Det har bara blivit så! Jag inser att jag har minst en scen med terapi i alla mina tre böcker. Jag antar att det kan bli så när du skriver om människor som på ett eller annat sätt lever med psykisk ohälsa. Och hey, psykologer är spännande. De får gärna medverka i mina böcker!

Fråga: ”Dina två böcker är hårdare, mörkare och mer febriga. Psykologen är mer nedtonad och finstämd. Har det varit ett medvetet val att göra så?”
Svar: Kanske. Min första bok var så otroligt speciell att skriva. Jag skrev den som i ett virrvarr av mörker och ångest. Då blev den som den blev. Andra boken handlade mer om ondska. Då blir det också lätt väldigt mörkt och jävligt. Men så fort jag började skriva om Henry, i denna boken, så kände jag att det behövde vara lite mer stillsamt. Även nästa manus som jag skrivit, Hissen, är mer stillsamt än de två första, kan jag väl erkänna. Däremot lär jag hitta tillbaka till det där kantiga och mörka vad det lider.

Mina böcker köper ni såklart där böcker köps vanligtvis. Adlibris och Bokus, exempelvis. Men också hos Akademibokhandeln.

Nya inköp på spänningsfronten

Det är inte så ofta jag skriver om böcker här, längre. Men det borde jag göra. Just nu finns det mycket jag vill läsa på spänningsfronten.

Några av mina senaste inköp är utländska. Och alla är skrivna av manliga författare, vilket gör mig lite bekymrad.

David Peace har släppt sin nya bok, Patient X. De flesta som läst min blogg tidigare vet att Peace är min favoritförfattare. Jag har börjat läsa, men återkommer med fullständigt omdöme lite senare. Språket är, som alltid, otroligt bra. Handlingen, däremot, något oklar i nuläget.

Richard Price (som Harry Brandt) bok The Whites utkom för första gången 2015. Nu har jag lagt vantarna på den och hoppas hinna läsa inom kort. Boken ska vara en polisroman som utspelar sig i New York. Förväntansfull!

Andy Weir (The Martian) och hans Artemis står också näst på tur. Boken ligger överst i min läshög bredvid sängen – även om det ofta inte innebär att det blir nästa bok till läsning. Även om jag hört att The Martian var bättre så tycker jag att Artemis låter spännande! Och okej, det är sci-fi, men det finns ju ett spänningsmoment i berättelsen!

Undrar ni vilka svenska böcker som står på tur? Well, jag har ett antal i läshögen. Anna Tells Fyra dagar i Kabul, Helena Kubicek Boyes Innan snön faller och Anna Bågstams Ögonvittnet är tre av dem!