”Jag har alltid fascinerats av människor som faller utanför ramarna och går sin egen väg”
Stina Jackson är i ropet. Hennes debut, Silvervägen, har just haft recensionsdatum och hyllningarna är redan många. Silvervägen är en spännande bok om sorg, ensamhet och att växa upp. Den döda zonen passar på att känna en norrländsk debutant på pulsen.
Att debutera som författare är en underlig företeelse. Du skriver, skriver, läser och våndas. Och så vips, syns det du skapat på sociala medier och i tidningar. Och inte minst i din egen bok. För Stina Jackson råder inget undantag; att vara debutant och dessutom ligga på Sveriges största förlag medför större uppmärksamhet än för de flesta andra debutanter. Kanske medför det också en större press på författaren i fråga.
Grattis till boken, Stina. Det går inte att undvika frågan: hur kändes det när du höll i din bok för första gången?
– Helt fantastiskt! Jag var faktiskt nästan lite rädd att bläddra i den. Med ens blev det så verkligt, att boken fanns, att allt mitt slit och alla mina drömmar med ens hade besannats. Det var stort.
Okej. Vanlig och tråkig fråga nu. Men vad kan du berätta om hur Silvervägen kom till dig? Hade du haft idén länge?
– Själva idén kom successivt. Det började med att jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet ”Highway of Tears”, efter att ett stort antal kvinnor och flickor försvunnit längs vägen. Den storslagna och smått ödsliga kanadensiska naturen påminde mycket om min barndoms marker. Det var där fröet till boken såddes.
Men du skrev redan innan dess, eller hur?
– Absolut. jag skrev mig ofta hem till Norrland. Och när jag skrev förlades handlingen alltid till Västerbotten. Så jag visste att jag ville skriva en Norrlandsroman. Det var drömmen.
När började du skriva?
– Jag har skrivit sedan barnsben, faktiskt. Som barn skrev jag mycket sagor och spökhistorier, jag har alltid dragits till mörker av olika slag. Jag knåpade ihop pjäser på rasterna som jag och mina kompisar sedan spelade upp för klassen. Jag skrev mycket dagböcker, dikter och noveller under uppväxten. Men det var först för fem år sedan som jag verkligen började ta skrivandet på allvar och målmedvetet försökte mig på att skriva en bok.
Under tiden som jag läser Silvervägen slås jag av en sak: vemodet. Boken är på sätt och vis en enda lång berättelse om sorgebearbetning och saknad. Men det är också en intressant skildring både av att växa upp – och av att faktiskt vara vuxen och ha ett ansvar att ta. Men för Stina Jackson var det inte självklart att det skulle vara den typen av berättelse.
– Nej … när jag skriver börjar det alltid med att jag ser scener i huvudet som jag sedan försöker sätta på pränt.
Foto: Stefan Tell
– Jag såg vägen, jag såg den försvunna flickan och jag såg hennes pappa bakom ratten. Ur dessa scener växte berättelsen fram på egen hand.
När du sett detta, hur pass utmanande var det att få ihop en hel bok kring det?
– Pappan, Lelle, var den första karaktären som kom till mig. Jag såg honom väldigt tydligt redan från början och scenerna med honom skrev sig nästan av sig själva. Jag visste att jag ville skriva ett porträtt av en människa som har förlorat allt, men som ändå kämpar vidare.
– Meja kom till mig senare och var mer krävande att locka fram. Min ambition var hela tiden att skriva en spännande roman med djup, där karaktärerna får stå i centrum. Jag ville inte skygga bort från tunga ämnen, tvärtom, när de dök upp så välkomnade jag dem.
Genom hela berättelsen finns skogen, vidderna, de små byarna. Stina Jackson flyttade själv till USA för tolv år sedan, men att skriva fram skildringarna av sitt Norrland har varit ett sätt att bearbeta den hemlängtan hon ibland känt.
– Silvervägen är i mångt och mycket ett kärleksbrev till Norrland och mina hemtrakter. Jag brukar säga att jag skrev med hemlängtan som bränsle.
Saknar du Norrland?
– Ju längre jag varit borta, desto mer uppskattar jag mina barndomsmarker. Varje gång jag är på besök springer jag ut i skogen, det första jag gör. Mycket av miljöbeskrivningarna i boken bygger på minnen. Men jag tycker också om naturfotografi, så när jag är hemma i Norrland brukar jag fota väldigt mycket. Och när jag satt i Denver och skrev så sökte och fick jag inspiration i alla foton jag tagit.
En sak jag tänkte på när jag läste var skogen. Skogen kändes central.
– Jag har alltid älskat skogen, den har alltid varit min kraftkälla. Det var dit jag sökte mig redan som barn och hittade inspiration till mina sagor. Och även senare i livet så spenderade jag mycket tid ensam i skogen för att samla kraft.
Norrland är en rätt bra miljö för att skriva suggestiv spänning…
– Ja, det är en fantastisk setting för en spänningsroman. det är en plats där man känner naturens storhet och människans försvinnande litenhet. Och jag tror att det är en plats som kittlar fantasin på olika sätt. Just skogen och ödsligheten bidrar till att skapa en slags ödesmättad stämning.
Silvervägen är fylld av mångsidiga och fascinerande personporträtt. Men karaktärerna är ofta inte självklara människor, som lever enligt samhällets regler och traditioner. Tvärtom. Och det är ett medvetet val, säger Jackson, som alltid fascinerats av människor som lever utanför ramarna och går sin egen väg.
– Jag fascineras mycket av människor som lever lite på gränsen av samhället. Och det är ofta dessa levnadsöden jag utforskar i mitt skrivande.
Foto: Stefan Tell
– Jag tror att alla människor har både ljus och mörker inom sig. Det är intressant att försöka fånga det i mina karaktärer. Alla har sina sidor och egenheter.
Recensionsdagen har precis varit. Och Silvervägen har fått väldigt fint bemötande. Hur tacklar du det hela?
– Jag är så oerhört rörd och glad över de fina recensioner jag fått. Min egen inre kritiker är ganska skoningslös och jag har svårt att verkligen ta till mig positiv kritik. Det är oftast det negativa som fastnar.
– Men jag är verkligen jätteglad och tacksam över hur boken har mottagits hittills. Och fylld av ångest inför att åstadkomma bok nummer två!
Just det. Du skriver redan på nästa bok. Vad kan du säga om den?
– Nästa bok utspelar sig i en liten by i Västerbotten och går i samma anda som Silvervägen. Jag känner att jag inte är färdig med Norrland ännu utan har mer berättelser jag vill utforska och få ner på pränt. Det är en berättelse om familjeband, ondska och vad som händer när man tar ödet i egna händer.
Läser du något just nu?
– Just nu läser jag Träskkungens dotter av Karen Dionne.
Ge läsarna tre boktips för sommaren!
Kåda av Ane Riel
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.
Satyricon av Gertrud Hellbrand.
Min egen recension av Silvervägen hittar ni här.
Den döda zonen 