Sarah Hilarys debut Someone Elses Skin (på svenska Någon annans skuld) fick bra recensioner när den utkom. Den döda zonen har läst uppföljaren, No Other Darkness; en välskriven deckare som börjar lovande men faller i dvala ungefär halvvägs.
Två unga pojkar hittas döda i en hemlig underjordisk bunker i ett radhuskvarter i London. Ingen har anmält dem saknade och den rättsmedicinska undersökningen säger att de varit döda i omkring fem år. För Marnie Rome och kollegorna vid Londonpolisen väntar ett svårlagt pussel. Varför är barnen inte anmälda saknade?
Det visar sig snabbt att det finns fler liknande bunkrar i området – kvarlevor från Andra världskriget. Vad väntar när de bunkrarna öppnas – och vilka är de mystiska personer som setts i området tillsammans med en av grannpojkarna?
Ian Rankin möter Belinda Bauer – men inte lika bra. Sarah Hilary skriver gediget och välnyanserat inom den typiskt brittiska deckargenren. Berättelsen innehåller en störtflod av polistitlar (precis som det ska vara), massor av polisutredning (förhör, förhör, samtal, samtal) och därtill familjeintriger och hemligheter.
Visst låter det som fantastiska förutsättningar?
Kanske är det jag som är kräsen, kanske ligger sanningen i att jag läst oerhört många brittiska deckare. Ungefär halvvägs in i boken upplever jag att farten börjar avta. Finesserna uteblir, kvar finns en typiskt gedigen och halvspännande brittisk deckare. Det funkar, absolut, som förströelseläsning. Däremot kittlar det inte mina morbida sinnen.
Kontentan: No Other Darkness är bra, men mer än så är den inte. Blurbarna på framsidan säger ”Riveting!” och ”Mesmerising”, men jag är benägen att inte hålla med.
Den döda zonen 