En del böcker är mer omskrivna än andra. Boel Bermanns Den nya människan tillhör garanterat de mer omskrivna, åtminstone i bloggvärlden. Boken är en dystopisk berättelse om hur det 2014 slutar att födas barn i världen. Om hur barnen sedan börjar födas igen, men är helt annorlunda: känslolösa. Iakttagande.
Bokens huvudperson är Rakel. Rakel dödar ett barn. Men är det verkligen ett barn hon dödar – och är ett problem verkligen ett problem om ingen hör talas om det? Det börjar med sporadiska rapporter, men snart blir de fler. Rapporter om hur de nya barnen beter sig konstigt. Är ett direkt hot mot andra. De sätts i arbetsläger, isoleras, och de få protester som hörs inledningsvis ebbar snart ut. Världen förändras.
För Rakel förändras allt också, både yrkesmässigt och privat. Hennes sinne är överladdat, måste laddas ur. Hon vet vilket problem den nya människan kommer att bli, kämpar mot mardrömmar, ångest, panik. Och tvingas till slut göra ett val hon aldrig trodde hon skulle behöva göra.
Jag läser. Boken är skriven med ett bekvämt, lättsmält språk; uppmanar till läsning. Bermann lägger ut texten, berättelsen fascinerar och provocerar sinnet. Jag kommer på mig själv att verkligen tycka om de mörka delarna, vilja ha mer av dem. Mer dysterhet, mer panik. Det är i det uppgivna, lamslagna som boken är som allra bäst.
Den nya människan är en debut värd att uppmärksamma. Den lovar mer.
Den döda zonen 
Ja, jag vet inte hur många recensioner jag har sett kring denna nu. De flesta positiva. Så jag borde nog också testa på den 🙂
Den är värd läsning, tycker jag. Men jag har ju å andra sidan en fallenhet för dystopier.